Igår gjorde jag något jag inte gjort på mycket länge. Jag red. Spänd av förväntan och nervositet satt jag upp i sadeln och blev genast nästan lite besviken. Jag hade föreställt mig detta moment många gånger sedan jag bokat min lektion och trodde liksom att det skulle kännas som något otroligt speciellt. Istället kändes det fullt naturligt som om jag inte gjort annat under alla de år hästar inte funnits med i mitt liv.
Förra gången jag satt på en krake skedde allt under betydligt mindre kontrollerade former än denna. Kraken i fråga var en gammal och klotrund nordistravare med vanskapt bakben. Platsen var Kluk och min ridpolare var min helgalna kompis Ullis. Det var vinter och glashalt. Hästarna var oskodda och vi red givetvis barbacka. Bakhovarna slant konstant eftersom det är svårt för ett par barfota hästhovar att få fäste på en isig vinterbana. Särskilt i utförsbackarna. Men detta var inget som hindrade Ullis. Jag gastade och gormade att hon skulle sakta in. Efter ett tag insåg jag att jag måste sluta lägga energi på att förgäves försöka få henne att sakta tempo och gångart. Jag måste istället lägga alla mina krafter på att sitta kvar på hästryggen och därmed öka mina chanser att överleva.
När vi äntligen svängde tillbaka på gårdsplanen kunde jag lättat konstatera att jag trots allt lyckats ta mig levande ur denna äventyrliga tidtur. När jag sedan skulle slänga ena benet över hästryggen för att komma av ville det liksom inte lyda utan kändes nästan förlamat. När jag slutligen lyckats med rörelsen och når marken har mina ben en form som om de försökte hålla fast en vägtrumma mellan knäna. Jag förstår att det inte varit en helt lysande idé att rida barbacka på en klotrund nordis med vanskapt bakben ett par månader efter en förlossning. Men efter att ha sett döden i vitögat så kändes det helt okay att leva med handikappet att gå som en cowboy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar